©2019 by Anna von Friedrichs Grängsjö, PR & Beyond

THE FULL STORY

(ENGLISH)

Rigmor Gustafsson is the singer who stepped out from the vast forests of Värmland and stepped onto the steaming asphalt of New York, only to later up sticks and settle in Stockholm with the mission of taking on Europe.

Her impressive ten albums in her own name all show an incessant desire to try new paths. This has made her one of Sweden's, in fact Europe's, leading and most popular jazz artists, with a long, varied and award-winning career behind her. To name just a few, she has been awarded the Swedish Royal Musical Academy's Jazz Award and Sweden's Radio Prize, Guldkatten, and has won a Swedish Grammy for the album Alone with you, where the highly versatile songwriter, Rigmor Gustafsson, stands proudly behind all thirteen songs.

Despite her success, she stands firmly with both feet on the ground. Perhaps not so strange for a girl who grew up on an old-fashioned little farm with a handful of cows, pigs and cackling hens as company. In the small parish of Värmskog in Värmland, residents of the time fell forests, cultivated their own feed for their animals, and slaughtered a pig for Christmas. In short, a self-sufficient lifestyle where the boundary between animals and people, light and dark could at times be paper-thin, where everything was one.

It is perhaps possible to trace Rigmor's absolute love of music to this time of her life. Rigmor’s  mother passed away when she was just seven years old, leaving Rigmor, her two siblings and their father to take care of life on the farm alone. Around this time, Rigmor got both a horse and a guitar; two friends and companions for life, as they proved to be.

“I withdrew into my own world and liked being alone with both my horse and my guitar. I could sit with my guitar for what seems like an eternity.”

The radio was the only real source of music in the home, and Rigmor saw no difference between Elvis Presley or the middle of the road songs on Swedish radio's most popular programme, Svensktoppen.

“You could hum to all of them, and I could pick everything out by ear and strum it on my guitar”

Using both her own and his brother's simple cassette players she was able to record, sing along to and add harmonies to songs. With one tape recorder playing the music, she would record it - adding her own vocals or guitar - on the other. Put simply, she took the first steps of her music career by making her own primitive sound on sound recordings.

However, there was much more to learn. When Rigmor started at the Municipal Music School, discovered she had the somewhat legendary Swedish guitarist, Jan “Janka” Johansson, as a teacher. He was a driving spirit who wanted to get everyone playing and saw no difference between traditional Swedish folk songs, such as Ida's summer song, and cutting-edge fusion with John McLaughlin's Mahavishnu Orchestra. High and low, old and new, everything was music.

When it was time to move on in her education, Rigmor applied to the music high school and was accepted – on a classical guitar. Here she made a discovery that would change her path: There are clear and distinct boundaries. Classical music is played as it is written. If she was going to improvise and do as she wanted, she had to switch – to jazz guitar.

No sooner said than done! Now she was able to take on Donna Lee and other jazz classics and create her own, unique versions. However, there were other discoveries to be made. A girl who plays guitar? Surely not! Isn’t it boys who do that and boys who form bands? Girls play the flute or the piano and sing. End of discussion.

Rigmor had always hummed and sung to herself, not least to master scales and melodies. So, when the day came where she was asked if she could consider singing with one of the boy bands, her immediate thought was "Yes, I can do that".

“It was so much fun! Suddenly I was got to be a part of it all and a whole world opened up for me. From that day on, my guitar became increasingly overshadowed. Song was the only thing that mattered.”

After high school, came one year at the Ingesund College of Music, in Arvika. Here, there was a relatively newly formed African curriculum, and Rigmor was the very first to be accepted for jazz vocals.

”The teachers were completely out of date with regard what was relevant right then. They had no idea what to do, so they sent me to Malmö so I could get singing lessons. I also had to make up a lot of things for myself, but it was fun with my classmates!”

One year later she took a new step on her very special path when she got into the Royal College of Music in Stockholm to train as a jazz vocal teacher. At the same time - before, during and after - Rigmor played guitar and sang in a cover band, which hurt both her ears and her back, she sang jazz four nights a week at the well-known restaurant Kristina i Gamla Stan, and she joined the girl band Lady Be Good, who sailed back and forth across the Baltic Sea with the ‘prawn-feast’ (räkfrossa) ships, this time with a lighter guitar, a Paul Reed Smith, on her shoulders.

“Singing at Kristina was like attending a fantastic school, and with the money I earned with Lady Be Good I take off for the USA. Yes, it was intensive but at that time I was able to keep the pace.”

When Rigmor graduated from the Academy of Music in Stockholm, she returned to Ingesund College of Music – this time as a jazz vocal teacher. After just a few short days she began to wonder whether she had already experienced all life had to offer. Something the cover band's guitarist said to her rang in her ears: "If you are going to sing jazz you have go to New York!”

Again, no sooner said than done! In 1992, she took her first bite of the Big Apple, the pulsating city in which she intended to live for more than three years. She attended the New School's Jazz Programme, and even worked as a waitress for one whole day (!) before taking on a job at a stable she had read about in Miles Davis’ autobiography.

“It was a really dirty job but I got to ride in Central Park! And I didn't need to go to the gym.”

While living in New York she also formed her very first band, the Rigmor Gustafsson Quintet, who later toured in Germany, and had a decent number of gigs in New York, including at the legendary Birdland.

“I learned so incredibly much during those years! The challenges just never ended. You really have to think about who you are when you are completely alone in Manhattan and don't really know how anything works.”

In perfect timing for when her visa was about to expire, and there was a tiny temptation to stay as an illegal immigrant, she received an offer she just couldn't refuse. Would she like to be a teacher in jazz vocals at the Royal College of Music in Stockholm? So off she went back home to Sweden, with a demo recording with the quintet in hand; this would become her first album, In the light of day, released by the record company, Prophone.

Once in Stockholm she taught, recorded her second album, Plan #46, with an American quintet, and played gigs here, there and everywhere! Even so, deep down inside, the desire to take yet another step smouldered, and after four years, Rigmor left the Royal College of Music to go all in on a solitary card; life as a freelance singer.

This would prove to be a decision she would not regret, and her life as a jazz star began. Over the years she has collaborated with singers Jeanette Lindström and Lina Nyberg, and with trombonist Nils Landgren. She has toured much of the world with her own groups, collaborated with the Radio String Quartet Vienna, Danish Radio Big Band, the Royal Philharmonic Orchestra, and the Swedish Radio Jazz Orchestra. Not only that, she has performed at Crown Princess Victoria's wedding and at the Nobel Prize Awards, as well as appearing on TV in numerous countries, and so much more.

First and foremost, Rigmor has travelled her own path, both on stage and on vinyl. In 2000 she recorded Rigmor Live with her first full Swedish group, with pianist Jakob Karlzon at the head.

With the album I Will Wait For You (2003), Rigmor made yet another move, albeit off stage - she signed a contract with the German record company, ACT.

“ ACT has been fantastic! I have recorded six albums, all followed by extensive European tours, and I have been able to play in great conditions with the best musicians.”

For Close To You - Celebrating Dionne Warwick (2004), she joined forces with French star pianist Jacky Terrasson, on Alone With You (2007) she presented a new group of her own, and on Calling You (2010) she collaborated with the Austrian string quartet radio.string.quintet.vienna.

“We did more than 70 concerts across Europe. We played in Cairo and Alexandria and were the warm-up act for Wayne Shorter in Istanbul. Fantastic!”

On When You Make Me Smile (2014) Rigmor stepped forward in an even broader sense. In addition to a jazz group, she also brought along the string orchestra, Dalasinfoniettan.

Her latest album, Come Home (2019) presents newly written music by Rigmor herself, as well as Kate Bush, Joni Mitchell and Tanita Tikaram; in other words, all female composers. Pianist Jonas Östholm, bassist Martin Höper and drummer Chris Montgomery, play as a trio on the record, backed-up here and there by Lisa Långbacka on accordion and Margareta Bengtsson on harp.

Anyone who has taken the time to scan the text on the back of Rigmor Gustafsson's albums soon notices that she doesn’t always perform her own material.

“Since I was a little girl I’ve always made up melodies and chord sequences. I love sitting at the piano and just floating away. It is, and always will be, a significant part, perhaps the greatest part, of my music-making, and is 100 percent desire and joy. But I don’t feel that I always have to perform my own music. On the other hand, I do always have to find a relationship with a song. The melody or the harmony have to be good, and I have to be able to identify myself with the lyrics. Only then can I be totally present in the music. And that is what’s most important for me!”

By: Johan Scherwin
Translated by: Maria Powell

__________________________________________________________________________________________________________________________

(SVENSKA)

Rigmor Gustafsson är sångerskan som tog steget från Värmlands skogar till New Yorks asfaltshetta för att sedan slå ned bopålarna i Stockholm och ta sig an Europa.


Hennes tio skivor i eget namn visar alla på en ständig lust att ta nya vägar. Det har gjort henne till en av Sveriges, Europas främsta och populäraste jazzartister med en lång, varierad och prisbelönt karriär bakom sig. Hon har bland mycket annat tagit emot The Royal Musical Academy’s Jazz Award och Sveriges Radios pris Guldkatten, och hon har vunnit en svensk Grammis för albumet Alone with you där den mångsidiga låtskrivaren Rigmor Gustafsson står bakom alla tretton låtar.

Trots sina framgångar står hon stadigt med bägge fötterna på jorden. Inte så konstigt då hon är uppvuxen på en gammaldags liten gård med en dryg handfull kossor, grisar och kacklande hönor som självklart sällskap. I den lilla socknen Värmskog i Värmland fällde man skog, odlade eget foder till djuren och slaktade en gris till jul. Kort och gott ett självhushåll där gränsen mellan djur och människa, ljus och mörker stundtals kunde vara hårfin, där allt var ett.

Kanske kan man spåra Rigmors absoluta kärlek till musik till den här tiden. Rigmors mamma dog när hon var sju år och lämnade Rigmor, hennes två syskon och pappa att ensamma ta hand om livet på gården. I den vevan fick Rigmor en häst och en gitarr, två vänner och följeslagare för livet skulle det visa sig.


– Jag gick in i min egen värld och gillade att vara ensam, både med min häst och min gitarr. Jag kunde sitta med gitarren hur mycket som helst.


Radion var den enda egentliga musikkällan i hemmet och Rigmor gjorde ingen skillnad mellan Elvis Presley eller middle of the road-låtarna på den svenska radions populäraste program Svensktoppen.


– Allt gick att nynna till, allt gick att ta ut på gehör och planka på gitarren.


Genom att använda både sin egen och sin brors enkla kassettbandspelare kunde hon spela in, sjunga med och lägga på stämmor. Medan den ena bandspelaren spelade upp musiken spelade hon in den – och la på sin egen sång eller gitarr – på den andra, Hon gjorde helt enkelt primitiva sound on sound-inspelningar.


Men det fanns mer att lära. När Rigmor började på Kommunala musikskolan fick hon den smått legendariske gitarristen Jan Janka Johansson som lärare. Han var en eldsjäl som ville få alla att spela och inte såg någon som helst skillnad på svenska visörhängen som Idas sommarvisa eller hypermodern fusion med John McLaughlins Mahavishnu Orchestra. Högt som lågt, gammalt och nytt, allt var musik.


När det var dags för gymnasiet sökte Rigmor musikgymnasiet och kom in – på klassisk gitarr. Här gjorde en upptäckt. Det finns klara och tydliga gränser. Klassisk musik spelar man som den är skriven. Skulle hon improvisera och göra som hon ville fick hon byta till – jazzgitarr.


Sagt och gjort. Nu kunde hon ta sig an Donna Lee och andra jazzklassiker och skapa sina egna versioner. Men det fanns andra upptäckter att göra. En tjej som spelar gitarr? Det är grabbar som gör det och det är grabbar som bildar band. Tjejer spelar flöjt eller piano och sjunger. Punkt slut.


Rigmor hade alltid gnolat och sjungit för sig själv, inte minst för att lära sig skalor och melodier. Så den dag hon fick frågan om hon inte kunde sjunga med ett av pojkbanden tänkte hon bara att ”ja, det kan jag väl göra”.


– Det var jättekul! Plötsligt fick jag vara med och en hel värld öppnade sig. Från den dagen hamnade gitarren alltmer i skymundan. Det var sång som gällde.


Efter gymnasiet följde ett år på Musikhögskolan Ingesund i Arvika. Där fanns en relativt nybildad afrolinje och Rigmor var den första att antas till jazzsång.


– Lärarna var helt ouppdaterade vad gällde just det. De hade ingen aning om vad de skulle göra, så de skickade mig till Malmö för att jag skulle få sånglektioner. Och så fick jag hitta på en massa saker själv. Men det var kul med klasskompisarna!


Ett år senare tog hon ett nytt steg när hon klev in på Kungliga Musikhögskolan i Stockholm för att utbilda sig till jazzsånglärare. I samma veva – före, under och efter – spelade Rigmor gitarr och sjöng i ett coverband och fick ont i både öron och rygg, hon sjöng jazz fyra kvällar i veckan på den välkända restaurangen Kristina i Gamla stan, och hon gick med i tjejbandet Lady be good som åkte fram och tillbaka på Östersjön med räkfrossa-båtar, nu med en lättare gitarr, en Paul Reed Smith, på sina axlar.


– Att sjunga på Kristina var som en fantastisk skola och för pengarna jag tjänade med Lady be good kunde jag dra till USA. Visst, det var intensivt men på den tiden orkade man hålla det tempot.


När Rigmor tagit sin examen på Musikhögskolan i Stockholm återvände hon till Ingesunds Musikhögskola – nu som jazzsånglärare. Det tog inte många dagar innan hon började fundera på om det var hela livet hon redan varit med om. I öronen ringde något coverbandets gitarrist sagt till henne: ”Om du ska sjunga jazz måste du åka till New York!


Sagt och gjort. 1992 landade hon i The Big Apple för att bli kvar i mer än tre år. Hon gick på The New School´s Jazz Programme, hon arbetade som servitris en hel dag (!) och hon tog jobb i ett stall hon läst om i Miles Davis självbiografi.


– Det var ett riktigt skitjobb men jag fick rida i Central Park! Och jag behövde inte gå på gym.


I New York bildade hon också sitt första band, Rigmor Gustafsson Quintet, som turnerade i Tyskland, hade hyfsat med jobb i New York, till och med på legendariska Birdland.


– Jag lärde mig så fruktansvärt mycket de där åren! Utmaningarna tog liksom aldrig slut. Man får verkligen tänka över vem man är när man är helt ensam på Manhattan och inte riktigt vet hur något fungerar.


Lagom till att hennes visum höll på att gå ut och det var frestande att stanna som illegal invandrare fick hon ett erbjudande hon inte kunde tacka nej till. Ville hon bli lärare i jazzsång på Musikhögskolan i Stockholm? Med sig hem till Sverige tog hon en demoinspelning med kvintetten, det som skulle komma att bli hennes första platta ”In the light of day” utgiven på skivbolaget Prophone.


På plats i Stockholm undervisade hon, hon spelade in sin andra platta ”Plan #46” med den amerikanska kvintetten och hon spelade här, där och överallt. Men inom henne pyrde lusten att ta ännu ett nytt steg och efter fyra år lämnade Rigmor KMH för att satsa allt på ett kort, ett liv som frilansande sångerska.


Det är något hon inte har behövt ångra. Hon har samarbetat med sångerskorna Jeanette Lindström och Lina Nyberg och med trombonisten Nils Landgren. Hon har turnerat över stora delar av världen med egna grupper, samarbetat med Radio String Quartet Vienna, Danish Radio Big Band, The Royal Filharmonic Orchestra och Swedish Radio Jazz Orchestra, hon har uppträtt på kronprinsessan Victorias bröllop och på Nobelprisutdelningen, broadcasted on TV in numerous countries. Med mera.


Men först och främst har hon gått sina egna vägar, på scen och på skiva. 2000 spelade hon in Rigmor Live med sin första helsvenska grupp med pianisten Jakob Karlzon i spetsen.


Med albumet I Will Wait For You (2003) gjorde Rigmor ännu ett drag om än utanför scen – hon skrev kontrakt med det tyska skivbolaget ACT.


– ACT har varit jättebra! Jag har gjort sex skivor som alla följts av omfattande Europaturnéer, och jag har kunnat spela in under bra förhållanden med de bästa musikerna.


Till Close To You – Celebrating Dionne Warwick (2004) slog hon sig samman med den franske stjärnpianisten Jacky Terrasson, på Alone With You (2007) presenterade hon en ny egen grupp och på Calling You (2010) samarbetade hon med den österrikiska stråkkvartetten radio.string.quintet.vienna.


– Vi gjorde mer än 70 konserter i Europa. Vi spelade i Kairo och Alexandria och vi var förband till Wayne Shorter i Istanbul (?). Fantastiskt!


På When You Make Me Smile (2014) steg Rigmor fram i ett ännu större sammanhang. Förutom en jazzgrupp hade hon också med sig stråkorkestern Dalasinfoniettan.


Come Home (2019) presenterar nyskriven musik av Rigmor själv, Kate Bush, Joni Mitchell och Tanita Tikaram, idel kvinnliga kompositörer med andra ord. På plattan spelar pianisten Jonas Östholm, basisten Martin Höper och trumslagaren Chris Montgomery, en trio här och där förstärkt av Lisa Långbacka på accordeon och Margareta Bengtsson på harpa.


Den som scannar baksidestexterna till Rigmor Gustafssons skivor lägger snart märke till att hon inte alltid framför sitt eget material.


– Jag har alltid hittat på melodier och ackordföljder sedan jag var liten. Jag älskar att sitta vid pianot och bara sväva bort. Det är och kommer alltid att vara en stor del, kanske den största delen, av mitt musicerande, och det är till 100 procent lust och glädje. Men jag känner inte att jag alltid måste framföra min egen musik. Däremot måste jag alltid hitta ett förhållande till en låt. Melodin eller harmoniken måste vara bra och jag måste kunna identifiera mig med texten. Då kan jag bli totalt närvarande i musiken. Och det är det viktigaste för mig!

Av: Johan Scherwin